Att livet ska vara som att dansa på rosor tycks vara det sätt alla vill att livet ska vara på. Men när man börjar känna att det äntligen går bra, och att fötterna börjar treva efter att hålla takten till en brokig vals så dyker det genast upp en ny motgång. Större eller mindre, lättare eller svårare? Ja, det verkar som om det är slumpen som avgör.
Eller blir livet vad man gör det till? Det har jag alltid undrat.Somliga säger att det inte finns något öde, somliga tror att ödet är det enda som vet hur livet kommer att te sig, och somliga går med trasiga skor. Vad är egentligen det rätta?
Ofta när jag stöter på problem som jag själv inte kan lösa, lägger jag alltid ner en massa onödig tid på att fundera ut vem det är jag ska fråga om hjälp. Jag kommer alltid fram till samma svar; mig själv. Men i skrivande stund vet jag varken ut eller in. Dansa på rosor, gå med trasiga skor, tro eller inte tro på ödet? Bara jag själv har svaret, det är det som är själva kråksången här i livet. Man önskar ofta att någon kunde vifta med en trollstav så att allt blev bra. Men så enkelt är det inte.
Rättvist eller inte? Jag vet inte.
Fast, hur skönt kan det egentligen vara att dansa på rosor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar